akwentzel.blogg.se

 

Hej på er! 

 

Nu fick jag ett infall att starta igång blogg-jävelen igen. Mest för att, ja, ha nånting att göra helt enkelt... 

 

Jag har ju för er som inte hört det fått en fraktur på skallbasenbenet. Det är ett ben i nacken/skallen, precis vid hårfästet.

 

Men för att dra historien från början:

 

Jag, Julia och Lisa har under sommaren fått jobb på Sportshopen i Tanumstrand och därför flyttat upp i en husvagn till Kämpersvik. 

 

Där lever vi livet med morgondopp, grillkvällar, mygg, härliga kunder, cykelturer på en cykel vars sadel är trasig och sticker hål på röven, regnkläder, havsutsikt, lusthus-kvällar med rödvin, finbesök från nära och kära m.m.m.m

 

Allting var verkligen strålande och vi njöt för fullt!

 

I fredags råkade både jag och Julia vara lediga så vi bestämde oss för att gå ut och fira. 

Hela dagen var superhärlig med morgonpromend, sedan en joggingtur, bad, lite vin medan vi fixade oss och sedan in till Grebbestad. Där tog vi langos och en mjukglass. 

Sen satt vi och chillade och vinkade till båtar på en klippa precis vid havet i ett par timmar medans vi väntade på att Lisa skulle sluta. Kort sagt hade vi en perfekt dag.

 

När Lisa och dom andra stängde kom vi över ett gäng bullar i en närbutik, helt gratis  för "dom ska slängas om två minuter när vi stänger, så ta allihop!"

 

Sen blev det förfest med Linnea och Robin från jobbet. Trevligt med! 

 

När det blev dags begav vi oss ut till röde orm, där vi dansade loss lite och pratade med en man som var stum. 

 

Sen skulle vi cykla hem. Som dom ansvarsfulla och mogna människor vi är, hade vi med oss reflexvästar. Dessutom vill jag vara tydlig med att jag inte på något vis var aspackad, såklart inte helt nykter heller, men ändå inte så full.

Vi kom ända till Kämpersvik, där jag passade på att ta ett nattdop.

 

Sen, ca 100 meter från hemifrån, är det en spång över ett dike. Här gick det utför, bokstavligt och bildligt talat. Jag tänkte "jag cyklar över, vi gör ju det varje dag." Men precis innan hann jag även tänka "tänk om jag hade kört av här" och då gjorde jag ju det. 

 

Rätt ner i diket, över styret och på ansiktet. 

Jag kände att det gjorde rätt ont, men jag kunde ju röra mig och så, så jag reste mig trots att Julia och Lisa sa till mig att ta det lugnt.

 

Nästa morgon hade vi bestämt redan innan att v skulle in till Grebbestad och äta frukostbuffé, sånt bangar man ju inte gärna, även om man har lite ont.

 

Men eftersom det inte blev bättre och jag inte riktigt kunde röra mig och på stark inrådan från sjukvårdsupplysningen åkte jag och Lisa, som var ledig, in till Uddevalla sjukhus, i tron att hämta ut en såndära halskrage och sedan åka hem igen och hinna sola lite. 

Men nu gick det inte riktigt så enkelt. Blev klämd och tryckt på, fick en såndär stenhård, plastig nackkrage och blev körd till röntgen.

Så långt allt väl, men efter en dryg timmes väntan på svaren, när jag började bli ganska kissnödig och hungrig, ringde vi på larmklockan och frågade vad som var på gång. Kunde man få gå ut och vänta i solen istället kanske? Nej, tydligen ska jag ligga stilla på rygg tills vi vet. Jaja, man har ju vant sig vid att knipa när man jobbar på ett ställe utan toa.

 

Efter ytterligare nån timme kom doktorn och sa med allvarlig blick att dom har hittat en spricka i nacken på mig. 

Då var man plötsligt inte så kaxig eller skojig längre. Dom hade skickat bilderna till en expertkirurg på Sahlgrenska som skulle titta på dom också.

 Man hinner tänka en hel del under den tiden och jag trodde verkligen att jag skulle behöva bli opererad och sen bli liggandes på Sahlgrenska  resten av sommaren. Dessutom tror man ju att man ska bli förlamad om man bryter nacken, så jag låg och vickade hysteriskt på mina tår hela tiden. 

(Tänk dessutom på hur extremt kissignödig jag var nu. Jag hade ju saftat på bra med både juice och kaffe på frukosten.) 

 

Efter en evighet kom doktorn in igen, precis innan dom skulle sätta in nån typ av kateter på mig, och sa att dom hade pratat med en av läkarna som sa att min skada satt på ett sånt sätt att den inte kunde förvärras och inte heller göras någonting åt, utan bara självläka. 

Förstå den lyckan!! 

Min doktor sa visserligen att dom fortfarande väntade på svar från två andra läkare, men att jag kunde få gå upp och kissa. Både jag och Lisa grät av glädje! 

 

 Fatta vilken änglavakt?? det hade verkligen kunnat gå så himla mycket värre! När det händer nåt sånt här blir man s himla mycket mer tacksam. Att man lever, att man har fantastiska människor omkring sig och att man har en kropp som fungerar. Jag blir helt illa tillmods bara av att tänka på hur det hade kunnat gå. Brrrr. Jag tänker ju skaffa cykelhjälm och överlag inte göra idiotgrejer mer. (Det här är väl egentligen mest oflyt, men överlag har jag ju en tendens att lyckas skada mig, hrmm, bruten arm, brutet lårben osv...)

 

Efter 8 timmar på sjukhuset fick vi åka hemåt igen. Vid det laget hade Julia anslutit sig med och vi var en ganska glad trio som åkte upp till husvagnen igen. 

 

Nu är jag sjukskriven i 4 veckor igen, vilket är till den 3augusti. Den 4 augusti var min sista schemalagda dag på Sportshopen. Kul att få krama ur det sista liksom.

 

Jag har kommit hem till mamma och blivit ordentligt omhändertagen nu och stannar här tills på torsdag, då åker jag uppåt igen. Sen får jag väl se vad jag kan hitta på. 

 Det är ju på nåt sätt sjukt bra tajmat ändå, när det har blivit så jävulskt härligt väder! 

 

Här kommer ett gäng bilder från vår tillvaro!

 

Over and out